Jag återkommer snart

Jag har de senaste månderna prioriterat ner mitt bloggande vilket flera har noterat. Men under denna semester (Se bild) kommer jag att återuppta bloggandet men i ett annat forum och med en ny blogg. Vi hörs!

Barn och idrott – Vart är vi på väg?

Ett ständigt återkommande ämne är barn och idrott. Under de senaste åren har folkhälsoexperter slagit fast att barn rör sig på tok för lite och en orsak är att idrott i skolan inte längre har hög status och att spontanaktiviteter såsom lek ute och andra fysiska aktiviteter ersatts med sittande framför datorn.
Självklart kan vi inte skylla barns ökade ohälsa på sittande framför datorn. Ökad fetma och dålig kondition ibland barn beror på så mycket mer. Faktum är att intresset för idrott i organiserad form inte minskat ibland barn, troligtvis är det tvärtom. Som aktiv idrottsledare inom fotbollen har vi sett andra problem som påverkar barns intresse och möjligheter. Eftersom jag är uppväxt i en mindre tätort i Dalarna så har jag aldrig spelat fotboll på grusplan. Redan som barn hade vi tillgång till perfekt gräsplan både ner vid Gullängen som var byns idrottsplats samt på skolan. På vår och höst fanns det knappt en rast som inte ägnades åt idrott och då fotboll. I de större städerna är gräsplaner inte möjligt och om det finns gräsplaner så är det sällsynt att barn och ungdomar får träning och matchtider på den.

Om vi ser på antalet utövare inom fotbollen så ska Stockholmsområdet stå för ca 14 procent av landets återväxt inom dam och herrfotbollen. Idag är siffran någonstans kring 7 procent. Vad beror det på? Varför kan inte storstäderna får fram lika många bra spelare som landsbygden rent procentuellt? Det är knappast en slump.

Tillgången till bra planer och träningstider spelar givetvis en stor roll och detta är möjligt på landsbygden men inte i städerna. Men största skillnaden är möjligheten till spontanidrott som är betydligt bättre på landsbygden än i städerna. Där jag växte upp fanns både en idrottshall, elljusspår, fotbollsplan, hockeyrink m.m. runt omkring skolan så det fanns stora möjligheter att på raster aktivera sig. Hockeyrinken kanske inte höll bästa kvalité men det var trots allt en hockeyrink. En annan faktor är att många idrottsföreningar i Stockholmsområdet prioriterar seniorer och elitsatsning framför den generella barn och ungdomsverksamheten. Detta syns tydligt när det gäller träningstider och access till de olika faciliteterna. Jag menar inte att detta är fel utan att snedvridningen är alldeles för stor.

Bristen på tydliga policys kring barn och ungdomsidrott samt synen på tjejer och killar är ett problem som lever kvar. Kommunerna står för faciliteterna medan idrottsrörelsen för aktiviteterna. Många gånger tydliggörs inte problemen och sambanden mellan barns hälsa och möjlighet till spontantidrott eller aktiv fritid. Självklart ska tjejer ha lika stora möjligheter att utvecklas som killar men detta är långt ifrån verkligheten i många föreningar. Kommunen måste ställa krav på jämställdhet inom idrottsrörelsen samtidigt som idrott och hälsa måste få större utrymme i den kommunala politiken. Faciliteterna ska användas för olika skäl och ett av dessa är för den allmänna hälsans skull. Det område som det skurits allra mest i de senaste 20 åren är just stödet till föreningslivet vilket inkluderar idrottsrörelsen. Detta har skett samtidigt som tillströmningen av intresserade barn och ungdomar har ökat markant.

Visst är Muhammed karikatyrerna kränkande och provocerande

Under de senaste veckorna har vreden ibland muslimer ökat till stormstyrka och effekterna av den breda uppslutningen bland de muslimska länderna rörande bojkott av varor har fått kännbara ekonomiska effekter för i synnerhet Danmark.
Karikatyrerna på Mohammed är en klar provokation från Jyllands-Postens sida och jag tycker att det inte är en fråga om yttrandefrihet. Bilderna handlar om att förlöjliga och nedvärdera en stor grupp av människor på ett sätt som följer ett tydligt antisemitiskt mönster och har som syfte att provocera och smutkasta det allra heligaste inom islam.
Att sedan Danmarks regeringen handlat på ett sätt som knappast kan anses taktfullt gör inte saken bättre. Att inte ta emot de muslimska ländernas representanter är förnedrande och vi bör ifrågasätta kunskapsnivån och insikten ibland danska beslutfattare.

Är kritiken mot regeringen rimlig?

Att katastrofkommissionens rapport skapat krigsliknande rubriker med udden riktad mot den socialdemokratiska regeringen har knappast undgått någon. Med vad är det som media och de borgerliga partierna egentligen kräver? Politisk ansvar handlar också om realism och med tanke på tsunamikatastrofens extraordinära karaktär så bör vi ta några steg bakåt och se på katastrofen ur det perspektivet. Det sker inte just nu.
Kommissionens rapport är kritisk till svenska myndigheters krishanteringsförmåga, men det låg också i uppdraget.

Men det ska också sägas att en av kommissionens uppgifter är att vara framåtsyftande och utreda något som är unikt i sitt slag och i allra högsta grad en åsiktsfråga. Frågan är om det är realistiskt att Sverige ska ha en beredskap som innebär att vi kan hjälpa 20 000 nödställda svenskar på andra sidan jordklotet? Och om vi ska ha det var går ansvarslinjerna? Den svenska staten kan rimligen inte ta ansvar för allt.

Kommission säger följande i sin rapport rörande en permanent krisenhet:

"Kostnaderna för att upprätthålla en krisenhet av det slag som har
skisserats beror av vilken ambitionsnivå som väljs."

Vilket innebär att det måste till en avgränsning för vad den svenska regeringen ska ansvara för vid eventuella kriser som omfattar många svenskar. Det pågående drevet mot den socialdemokratiska regeringen nämner inget kring detta, utan får det att framstå som om det vore självklart att Sverige ska ha en beredskap att undsätta 20 000 svenskar på andra sidan jordklotet. Någon realism måste det finnas även ibland de granskande journalisterna.

Vad tycker då kommissionen om frågan som rör kostandsansvar? I rapporten sägs följande:

"Någon grundläggande förändring av kostnadsansvaret för de
skador som uppkommer i samband med större olyckor utomlands är
inte motiverad. Det bör även fortsättningsvis vara den enskilde som
genom privat finansierade försäkringar bär huvudsvaret för sitt eget
skydd och säkerhet. Reseföretag och försäkringsbolag blir därmed
de aktörer som i första hand får ta ansvar för akuta insatser för
omhändertagande, sjukvård, hemtransporter etcetera i samband
med mindre olyckor".

Här klargör kommissionen att ansvaret i huvudsak ligger på den enskilde och resebolagen. Kommissionen säger visserligen "..i samband med mindre olyckor", men det är också viktigt att påpeka att tragedin för den enskilde inte är mindre bara för att antalet svenskar på samma olycksplats är mindre. Ska det vara en praxis att staten tar ansvar för alla svenska medborgares umbäranden i utlandet? Det är också en åsiktsfråga och något som kommissionen inte föreslår.

Det handlar nu om att få till en fungerande krisberedskap med rimliga utgångspunkter. Att som sker nu kräva att huvuden ska rulla är knappast framåtsyftande. Att media fokuserar på hur många samtal som Lars Danielsson hade med Hans Dahlgren är för mig helt ointressant och har knappast något med regeringskansliets och övriga myndigheters krishanteringsförmåga att göra.
Den socialdemokratiska regeringen har trots allt tillsatt denna kommission med syftet att utreda den svenska statsförvaltningens hantering av katastrofen vilket också inbegriper regeringskansliet. Mot den bakgrunden har regeringen trots allt tagit ett ansvar att utröna vad som hänt för att förbättra beredskapen vid större kriser precis som åligger en regering.

Israel - Ideologiernas farväl?

Ariel Sharon lämnar Likud för att bilda nytt part tillsammans med Arbetarpartiets Shimon Peres. Vad är detta? Ett nytt gubbparti? Nej men en israelisk variant av Junilistan.
Att Sharon och Peres kommit bra överens är ingen nyhet. Den israliska premiärministern har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren lutat sig mot Shimon Peres när det blåst ordentligt inom Likud. Peres har kunnat vänt honom ryggen åtskilliga gånger men har mer än troget ställt upp generationsbrodern Ariel sharon.

I grunden handlar det om att Peres och Sharon tillhör en helt annan generation än den som nu växer fram inom Likud eller Arbetarpartiet. Dom känner varandra innan och utantill vilket dom inte gör med den nya generationen av israeliska politiker. Valet av ny partiordförande för Arbetarpartiet är ett bevis att förändringens vindar blåser.
Den israeliska Junilistan har visserligen stöd i den senaste opinionsundersökningen, men det kanske enbart är "effekt".
Sharon har förtroende i säkerhetsfrågan och Peres i frågan om fred vilket måste ses som en lysande kombination, men jag ställer mig trots allt tveksam. Någon gång måste ett nytt ledarskap ta över i israelsik politik. Är det inte särdeles dåligt ställt för en demokrati som Israel att inte producera nya friska krafter som kan ta över och leda landet? Nej jag tror och hoppas att det kommande valet blir ett nederlag för kombinationen Sharon/Peres. Dom borde gått i pension för länge sedan.

Israel - Ideologiernas farväl?

Ariel Sharon lämnar Likud för att bilda nytt part tillsammans med Arbetarpartiets Shimon Peres. Vad är detta? Ett nytt gubbparti? Nej men en israelisk variant av Junilistan.
Att Sharon och Peres kommit bra överens är ingen nyhet. Den israliska premiärministern har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren lutat sig mot Shimon Peres när det blåst ordentligt inom Likud. Peres har kunnat vänt honom ryggen åtskilliga gånger men har mer än troget ställt upp generationsbrodern Ariel sharon.

I grunden handlar det om att Peres och Sharon tillhör en helt annan generation än den som nu växer fram inom Likud eller Arbetarpartiet. Dom känner varandra innan och utantill vilket dom inte gör med den nya generationen av israeliska politiker. Valet av ny partiordförande för Arbetarpartiet är ett bevis att förändringens vindar blåser.
Den israeliska Junilistan har visserligen stöd i den senaste opinionsundersökningen, men det kanske enbart är "effekt".
Sharon har förtroende i säkerhetsfrågan och Peres i frågan om fred vilket måste ses som en lysande kombination, men jag ställer mig trots allt tveksam. Någon gång måste ett nytt ledarskap ta över i israelsik politik. Är det inte särdeles dåligt ställt för en demokrati som Israel att inte producera nya friska krafter som kan ta över och leda landet? Nej jag tror och hoppas att det kommande valet blir ett nederlag för kombinationen Sharon/Peres. Dom borde gått i pension för länge sedan.

Israel - Ideologiernas farväl?

Ariel Sharon lämnar Likud för att bilda nytt part tillsammans med Arbetarpartiets Shimon Peres. Vad är detta? Ett nytt gubbparti? Nej men en israelisk variant av Junilistan.
Att Sharon och Peres kommit bra överens är ingen nyhet. Den israliska premiärministern har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren lutat sig mot Shimon Peres när det blåst ordentligt inom Likud. Peres har kunnat vänt honom ryggen åtskilliga gånger men har mer än troget ställt upp generationsbrodern Ariel sharon.

I grunden handlar det om att Peres och Sharon tillhör en helt annan generation än den som nu växer fram inom Likud eller Arbetarpartiet. Dom känner varandra innan och utantill vilket dom inte gör med den nya generationen av israeliska politiker. Valet av ny partiordförande för Arbetarpartiet är ett bevis att förändringens vindar blåser.
Den israeliska Junilistan har visserligen stöd i den senaste opinionsundersökningen, men det kanske enbart är "effekt".
Sharon har förtroende i säkerhetsfrågan och Peres i frågan om fred vilket måste ses som en lysande kombination, men jag ställer mig trots allt tveksam. Någon gång måste ett nytt ledarskap ta över i israelsik politik. Är det inte särdeles dåligt ställt för en demokrati som Israel att inte producera nya friska krafter som kan ta över och leda landet? Nej jag tror och hoppas att det kommande valet blir ett nederlag för kombinationen Sharon/Peres. Dom borde gått i pension för länge sedan.

Israel - Ideologiernas farväl?

Ariel Sharon lämnar Likud för att bilda nytt part tillsammans med Arbetarpartiets Shimon Peres. Vad är detta? Ett nytt gubbparti? Nej men en israelisk variant av Junilistan.
Att Sharon och Peres kommit bra överens är ingen nyhet. Den israliska premiärministern har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren lutat sig mot Shimon Peres när det blåst ordentligt inom Likud. Peres har kunnat vänt honom ryggen åtskilliga gånger men har mer än troget ställt upp för generationsbrodern Ariel Sharon.

I grunden handlar det om att Peres och Sharon tillhör en helt annan generation än den som nu växer fram inom Likud eller Arbetarpartiet. Dom känner varandra innan och utantill vilket dom inte gör med den nya generationen av israeliska politiker. Valet av ny partiordförande för Arbetarpartiet är ett bevis att förändringens vindar blåser.
Den israeliska Junilistan har visserligen stöd i den senaste opinionsundersökningen, men det kanske enbart är "effekt".
Sharon har förtroende i säkerhetsfrågan och Peres i frågan om fred vilket måste ses som en lysande kombination, men jag ställer mig trots allt tveksam. Någon gång måste ett nytt ledarskap ta över i israelsik politik. Är det inte särdeles dåligt ställt för en demokrati som Israel att inte producera nya friska krafter som kan ta över och leda landet? Nej jag tror och hoppas att det kommande valet blir ett nederlag för kombinationen Sharon/Peres. Dom borde gått i pension för länge sedan.

Polarpriset till Led Zeppelin

Det finns bra val och det finns gjutna val. Led Zeppelin var ett kreativt och mycket innovativt band som tog rocken till en helt ny dimension i slutet av 1960-talet och det är inte mer än rätt att Polarpriset tillfaller dessa gubbar.
Led Zeppelin bestod av fyra fantastiska musiker som alla bidrog till bandets unika sound och utveckling över åren. När trummisen John Bonham dog i september 1980 splittrades bandet och medlemmarna gick skilda vägar. Deras karriärer efter Zeppelin har gått sisådär, men inte i närheten av storhetstiden under Led Zeppelin.
The Who's batterist Keith Moon sa efter ett besök under inspelingen av Zeppelins första platta; - Page new band would probably go down like a lead zeppelin.
Detta uttalande gav Jimmy Page idén till namnet Led Zeppelin och resten är som sagt rockhistoria.

Vad ska man köpa åt en 9-åring?

I morgon fyller min dotter Selma nio år och önskar sig en massa saker. Det som önskas är väldigt materialistiskt och långt ifrån miss universum tävlingarnas; - Jag önskar mig fred på jorden. Visserligen önskade jag samma sak när jag var i Colombia och fick ett armband av Maria Fernanda Rojas. Hon sa åt mig att önska mig något och inte ta av mig armbandet för ens önskningen var uppfylld. Jag önskade mig fred på jorden och nu kan jag inte ta av mig armbandet för ens önskningen uppfyllts vilket betyder att jag kommer att får bära det ....ni vet.

Om jag frågar vad Selma önskar sig mest av allt så är det, efter vissa ledade meningar; att pappa och mamma ska få må bra och Darins nya skiva. Darins nya skiva! Aldrig! tänker jag för mig själv. Bara tanke på att Step up kommer att spelas om och om igen hela helgen gör mig lätt deprimerad men fick mig att tänka på en upplevelsepresent. Biljetter till en konsert våre väl kul och upplyftande! Det första som slog mig var Coldplay i Globen den 7 november, men det var slutsålt. Måste konserten med Public Enemy på Mondo den 13 November, tyvärr det var 18 års gräns. Då får det bli Oriental Dance Show nere i Nybrokajen på lördag och då kan hela familjen gå. Det kommer att bli jättekul!